Det är nu tydligt att både regeringen, oppositionen och fascisterna vill ta ”människors oro” på allvar, vilket i praktiken betyder ett eskalerat våld för att hålla migranter borta från det territorium som kallas Sverige. Finns det en sådan utbredd oro, vad handlar den om, och är den befogad?
Det jag tycker mig höra är att inte så få faktiskt blir oroliga av att allt fler migranter kommer, även om många samtidigt är bekymrade för den växande radikalnationalismen. Oron verkar framför allt handla om riskerna med en lägre materiell levnadsstandard. Personligen lutar jag åt att detta är befogat. Det gränserna framför allt gör, åtminstone i vår situation idag, är att cementera en enorm global ekonomisk ojämlikhet och skydda de rikaste ländernas ledarposition. Idag går trenden helt uppenbart mot att mer kraft och resurser läggs på att bevaka gränserna. Om vi istället skulle gå i andra riktningen, då lutar jag personligen åt att fler skulle komma, och att det på sikt skulle innebära en reduktion av vårt ekonomiska överflöd.
Den fråga som inte ställs av någon är om detta är önskvärt eller inte. Jag tycker utan tvekan att det skulle vara något väldigt positivt över lag. ”Människors oro” handlar mer specifikt om de/vi rikas oro över att behöva dela med oss av vårt överflöd. De fattiga är oroliga över mat för dagen och sina liv.
Det finns flera skäl till att se en omfördelning som något positivt. Dels finns så klart starka etiska skäl för att verka för en global ekonomisk utjämning. En mer jämlik global resursfördelning skulle rimligen betyda en lägre risk för storskaliga väpnade konflikter, då dessa ofta eller alltid är drivna av en kamp om ekonomiska resurser. Dessutom befinner vi oss i en situation då vi MÅSTE lära oss att leva på en betydligt enklare materiell nivå om inte miljökollapsen ska eskalera på ett sätt som driver människan mot undergång. Det skulle ge oss mer tid och accentuera behovet av en radikal omställning i riktning mot hållbarhet. Det här är kanske den viktigaste frågan i ett längre perspektiv, men ignoreras helt i debatten.
Givetvis behöver vi i så fall också omfördela resurser inom landet för att inte ekonomiskt utsatta grupper i samhället ska drabbas. Tyvärr går trenden även här i motsatt riktning, som alla vet, med privatiseringar, växande klyftor mellan rika och fattiga och en alltmer högervriden ”vänster”.
Etiskt och politiskt vakna och radikala personer bör enligt min mening inte identifiera sig med denna ”människors oro”, utan istället välja att i attityd och handling ställa sig på de fattigas sida. Det är inte alltid enkelt, men det är möjligt!
Det är inte migranterna som är problemet, utan de rika.